Ta din tid med följande; njut av att utforska; ha en lekfull, nyfiken attityd.
Var, och enbart var,
kan du peka rakt på ingentinghet?
Peka rakt mot ditt ansikte och notera
att du i din direkta upplevelse
pekar rakt mot färglös, formlös och gränslös ingentinghet.
Känn på ditt huvud och notera
att huvudet är helt sammansmält med ingentingheten
(enbart näsan må ses sticka fram, men ur ingentinghet).
Notera hur fingrarna/händerna
”försvinner” in i och sammansmälter med ingentingheten
då du känner på huvudet.
Känn mer på ditt huvud och notera
ifall förnimmelserna framträder inuti huvudet,
instängda i ett klaustrofobiskt näste av hjärnsubstans, blod, etc.,
eller inuti vidöppen ingentinghet?
Framträder förnimmelserna inuti en person, inuti ett sinne,
eller inuti opersonlig, sinnesöverskridande ingentinghet?
Knip ihop tumme och pekfinger bakom huvudet, inuti ingentingheten,
håll knipningen och för handen framför ansiktet och notera
att tumpekfingerförnimmelsen inte förflyttar/förflyttat sig i relation till ingentingheten?
Notera och håll förnimmelsen av dina fötter.
Vrid huvudet långsamt från sida till sida och notera
att förnimmelsen av dina fötter inte rör sig i relation till ingentingheten.
Titta uppåt och notera
att hela kroppens visuella aspekt
smälter samman med ingentingheten.
Är det via kroppen du befinner dig
på icke-avstånd från ingentingheten
eller via ingentingheten du befinner dig
på icke-avstånd från kroppen?
Titta rakt fram, håll huvudet stilla och notera
hela ditt synfält, hela den runda/ovala totaliteten av färger/former.
(Använd gärna händerna för att spåra ut
synfältets kontur gentemot ingentingheten.)
Framträder synfältet inuti ett huvud,
redo att hittas där i all sin färgglada prakt
av vem som än karvar sig in,
eller hänger det liksom viktlöst och ansträngningslöst
inuti färglös och okarvbar ingentinghet?
Titta på en av dina händer. Knyt näven rejält.
Notera förnimmelsen av ansträngning och notera
hur ingentingheten förblir totalt oknuten, total ansträngningslös.
Låt handen slappna av igen och notera
hur ingentingheten inte blir mer avslappnad,
inte blir mer ansträngningslös.
Vrid huvudet långsamt fram och tillbaka från sida till sida.
Var, specifikt, befinner sig skiljelinjen mellan huvudets rörelse
och ingentinghetens orubbliga stillhet?
Kan huvudet befinna sig i rörelse utan ingentingheten?
Notera hur varje tanke framträder ur ingentingheten,
som en viskning ur en ordlös ocean,
vistas mot dess bakgrund av tystnad,
likt ett porl på en ändlös yta,
och åter försvinner utan att lämna ett spår på ingentingheten.
Notera hur tankar, känslor, förnimmelser
framträder och försvinner i samma ingentinghet som allt annat, överallt.
Notera vissheten att du existerar
som en subtil form i havet av ingentinghet, ett abstrakt ankare,
men du är ingentingheten, den illuminativa ingentingheten,
förkroppsligande allt med din formlöshet.
Du är Gränslösheten bakom och genom allt begränsat.
Det Ena bakom och genom det många.
Stillheten i och bortom varje storms rörelse;
likt en stillastående dansare,
ansträngningslöst och avsiktslöst
utsöndrande danser ur din orubbliga existens,
ur din övertydliga uppenbarhet.
En överdådig nakenhet.
En flådig formlöshet.
Det obeskrivligt ordinära.
Det påtagligt absoluta.
Detta är ingentinghetens nektar,
detta är sann självkännedom.
Inget-Ting framträdande som Allting.
”You will get to your maturity quickly
if you stay in the nothingness.”
- Sri Nisargadatta Maharaj
FÖRSVINNTRODUCERA DIG SJÄLV!
