Det som solen inte kan illuminera, men via vilket solen illuminerar.
Det som mörker inte kan förmörka, men via vilket mörker förmörkar.
Det som kroppen inte kan förkroppsliga, men via vilket kroppen förkroppsligar.
Det som sinnet inte kan greppa, men via vilket sinnet greppar.
Det som rymd inte kan rymma, men via vilket rymd rymmer.
Det som tid inte kan utspela, men via vilket tid utspelar.
Det som kausalitet inte kan orsaka, men via vilket kausalitet orsakar.
Det som ingentinghet inte kan negera, men via vilket ingentinghet negerar.
Det som inte kan objektifieras, men via vilket, och inför vilket, alla materiella och mentala objekt subjektivt framträder.
Det kan varken nås eller undvikas.
Liksom en skärm är närvarande genom en hel film utan att dyka upp som en karaktär, ett objekt, ett skeende i filmen, så är Det överallt utan att kunna objektifieras.
Det är dig närmre än inälvor. Närmre än DNA. Närmre än kunskapen att du existerar. Närmre än uppfattningen ”Jag”.
Det är gränslöst, formlöst, oföränderligt och orubbligt; total ansträngningslös frihet och stillhet tvärs genom all skenbar turbulens;
Det är Du, Det är Din Sanna Identitet, Den Dellösa Medvetenheten bakom allt manifesterat och omanifesterat, och Det är att förstås med nitisk objektivitet och knivskarp klarsyn.
Välkommen till Vedanta SE. Den här sidan innehåller diverse texter och rekommendationer (länkar, böcker, etc.) relaterade till ickedualitet och självundersökande a la Advaita Vedanta, ett anrikt, välbeprövat och högst rationellt kunskapsmedel för sann självkännedom.
Undersök! Du är inte den du tror att du är (en begränsad varelse, underkastad och påverkad av materiella och mentala omständigheter) — Skärskåda dina uppfattningar och förstå din sanna gränslösa identitet!
Lägg alla antaganden åt sidan och ställ dig själv frågan ”Vem/vad är jag egentligen?” Sträva efter att vara hyperspecifik. Acceptera inget slagg, inget diffust. Inse först och främst att inget som du är medveten om (vare sig materiellt eller mentalt) kan vara din sanna identitet, då du är dess medvetare och inget som du är medveten om kan separeras från sig själv till en medvetare av sig själv (liksom en kniv ej kan hugga sig själv). Förstå också att inget som framträder och/eller försvinner kan vara du, eftersom du var före och/eller efter (samt under) dess framträdande/försvinnande. Enbart vad som har förblivit oföränderligt och obrutet från så långt bak du kan minnas kan vara din sanna identitet, allt annat är likt förbipasserande former och skeenden på en skärm.
Din sanna identitet är det som – om det utplånas – omedelbart och totalt utplånar dig (så som en ljuslåga omedelbart och totalt utplånas vid utblåsning). Vadhelst kan vara frånvarande utan att du är frånvarande är inte din sanna identitet.
Exempel: en tröja är inte din sanna identitet då den kan utplånas utan att du utplånas.
Exempel: en känsla (t.ex. av glädje, och därmed identiteten ”Jag är glad”) är inte din sanna identitet då känslan kan vara frånvarande utan att du är frånvarande.
Exempel: uppfattningen ”Jag är si och så, den och den” är inte din sanna identitet då den är frånvarande under djup drömlös sömn utan att du utplånas/är frånvarande.
Exempel: ingentingheten under djup drömlös sömn är inte din sanna identitet då den är frånvarande under vakenhet och dröm utan att du utplånas.
Om du verkligen var glad (eller ledsen, arg, pigg, trött etc.) så skulle du upphöra att existera i samma stund som glädjen (eller ledsenheten, ilskan, piggheten, tröttheten etc.) upphörde att existera. Precis som en spegel enbart skenbart antar (och egentligen inte påverkas av) de färger som reflekteras och framträder i den, så antar du egentligen inte de känslomässiga och fysiska tillstånd som du – i egenhet av Ren Medvetenhet – avslöjar/illuminerar. Du förblir helt opåverkad.
Världen/kroppen – i form av förnimmelser/perceptioner via sinnena – samt sinnet – i form av tankar, känslor – framträder inför en och samma dellös och oföränderlig medvetenhet.
Förnimmelser/perceptioner (och med dem världen), tankar, känslor framträder varken inför sig själva eller inför varandra, men måste ”illumineras” av något distinkt från dem, liksom ett fält blommor – oförmögna att illuminera vare sig sig själva eller varandra - simultant illumineras av en och samma sol.
Hur kan det via vilket, och inför vilket, universum framträder, själv framträda som ett objekt i universum? Vore det inte lika absurt som om ett objekt i en dröm – till exempel en filmprojektor – antogs vara drömmens alstrare och bevittnare? Drömavataren, liksom drömavatarens lokalisering, är en del av drömmen, och är inte drömmarens/bevittnarens sanna identitet och lokalisering. Inte ens drömmen som totalitet kan alstra och bevittna sig själv (lika lite som filmen på en bioduk kan projicera och åskåda sig själv). En drömmare framträder inte som ett objekt i drömmen (det finns inget objekt i drömmen som kan utpekas som drömmens alstrare och bevittnare). Likväl finns det inget i drömmen som inte är (d.v.s. består av) drömmaren. På samma sätt framträder inte Medvetenhet (din sanna identitet) som ett objekt bland medvetandeinnehållet (vare sig det rör sig om en dröm eller om vakentillståndets universum). Blåheten hos en himmel framträdande i en dröm, samt blåheten hos en himmel åskådad i vaket tillstånd är båda medvetandeinnehåll, och därför till lika grad Medvetenhet. Relationen mellan Medvetenhet och medvetandeinnehåll är likt relationen mellan guldet och ringformen hos en guldring. Ringen/ringformen kan utplånas genom omstöpning (exempelvis till ett armband), men guldet varken utplånas eller förändras därav; guldet förblir guld tvärsigenom alla omstöpningar/former.
Reflektionen av en färgglad målning i en spegel färglägger inte spegeln. Ej heller görs målningen reflektiv därav. På samma sätt personifierar inte framträdandet av uppfattningen av att vara en person i Medvetenhet Medvetenheten. Ej heller görs uppfattningen av att vara en person medveten därav. Fastän beroende av – och alltigenom bestående av – Medvetenhet, så kan inte medvetandeinnehållet definiera Medvetenhet.
Precis som rymd ej kan åskådas (som ett spatialt objekt) men är uppenbar via de spatiala objekt den huserar, som deras gemensamma faktor, utan vilken dessa ej kan åskådas, eller så som tystnad ej kan höras (som ett ljud), men är uppenbar via de ljud den huserar, som deras gemensamma bakgrund, utan vilken dessa ej kan höras, så kan inte Medvetenhet objektifieras, men är uppenbar via särskiljandet mellan ingentinghet och tinghet, som deras gemensamma objektifierare, utan vilken dessa ej kan särskiljas.
Pröva detta: titta på en av dina händer. Notera att den befinner sig på icke-avstånd från den formlösa rymden som huserar den (och möjliggör den). Notera handens färger. Precis som färgerna tillhör handen och inte rymden (vilken förblir färglös, formlös) - trots att färgerna befinner sig på icke-avstånd från rymden - så tillhör varken handen eller färgerna dig, Rymden av Ren Formlös Medvetenhet som huserar inte bara handen och färgerna, men även rymden som huserar handen och färgerna. Och på samma sätt som med handen och dess färger så också med sinnet och dess modifikationer (tankar, känslor, förnimmelser, perceptioner, etc.). Inget materiellt eller mentalt kan definiera dig.
Du är gränslös, dellös, tidlös, icke-objektifierbar, oföränderlig, icke-föreställningsbar, totalt fri från upplevelse och handling.
FEMTON ”VERSER” I RIKTNING MOT EN FULLGOD FÖRSTÅELSE:
1. En glödlampa kopplad enbart till ett oändligt antal förlängningssladdar kommer aldrig att lysa; för att lysa måste en sann energikälla existera som bas. På samma sätt kan serien kött -> celler -> molekyler -> atomer -> partiklar -> kvarkar -> etc. inte fortsätta i all oändlighet, men måste bottna i ett själv-existerande substratum (något vars själva natur är Existens).
2. Om existens verkligen tillhörde ting och individer skulle ting och individer aldrig ses begynna och/eller upphöra, för existens är existens och aldrig icke-existens, liksom ljus är ljus och aldrig mörker. Men ting och individer ses begynna och upphöra; alltså tillhör existens inte ting och individer, men ting och individer är beroende av existens för att framträda, liksom en kruka för att presentera sin krukform är beroende av leran av vilken den består.
3. Att attribuera existens till ting och objekt på grund av deras framträdande är som att attribuera självlysandeskap till månen på grund av att den verkar lysa. Månens skenbara självlysandeskap är ett uttryck för solens äkta självlysandeskap; ting och individers skenbara självexistenser är uttryck för en och samma äkta Existens’ existens. Istället för att säga ”X, Y, Z, etc. existerar” borde man säga ”Existens X:ar, Y:ar, Z:ar, etc.”. Om Existens verkligen tillhörde ett objekt så skulle varje ”existens-instans” behöva involvera just det objektet (liksom varje instans av is involverar kyla), vilket uppenbarligen inte är fallet (ett äpple kan ”existera” utan att behöva involvera en mobiltelefon, och vice versa). Ej heller kan Existens sägas tillhöra totaliteten av objekt, för isåfall skulle varje enskild ”existens-instans” (varje objekt) behöva involvera totaliteten av objekt (som om varje enskild ruta hos ett schackbräde skulle behöva involvera och därmed rymma samtliga rutor hos sig själv, inom sitt eget enskilda rutskap, vilket skulle göra varje schackbräde och ruta till en oändlig regression av schackbräden och rutor), vilket uppenbarligen inte är fallet. Existens är inte många separata tings utportionerade ägodel; snarare är varje ting ett uttryck för en och samma dellösa och odelbara Existens. Existens är varken ett ting eller ingenting; Existens är Inget-Ting; Den Formlösa och Gränslösa Faktor som om den förstås (och även om den inte förstås) handlingslöst harmoniserar samtliga ting och ingenting.
4. Om tjugo apelsiner ”existerar” så kan anledningen till att just tjugo apelsiner ”existerar” (och inte, säg, femhundratusen eller inga alls) inte ligga hos någon enskild apelsin (en apelsins natur/definition innehåller inte ”tjugo apelsiner”) och därför ej heller hos samtliga tjugo apelsiner, men anledningen måste vara något som i relation till apelsinerna är ”externt” och ontologiskt föregripande. Vad som än kan ”existera” i flera exemplar är produktionsbart, och kan därför inte vara Det oproducerade och oproducerbara Absoluta Substratumet. Alltså kan det inte existera mer än ett Absolut Substratum. Av samma anledningar kan Det Absoluta inte bestå av delar.
5. Begränsning är av fyra slag: spatial, temporal, tinglig, samt kapacitetiell. Spatial begränsning innebär att något är här, men inte där. Temporal begränsning innebär att något är nu, men inte då. Tinglig begränsning innebär att något är X (t.ex. en ros) men inte Y (t.ex. en pelikan). Kapacitetiell begränsning innebär att något har kapaciteten att orsaka 1, 2, 3, men inte 4.
6. Något spatialt begränsas av något annat spatialt. Något temporalt av något annat temporalt. Etc. Etc. Då det enbart existerar en Existens så kan denna inte begränsas av någon annan Existens.
Det Absoluta Substratumet är icke-dualistiskt, gränslöst, formlöst, dellöst, utan differentiering.
Det är inte ett ting bland ting, inte en varelse bland varelser, men deras underliggande och överskridande substratum, i ickedualistisk ”icke-relation” med dessa (likt guldet är i icke-dualistisk relation med ringformen som guldet guld-oföränderligt och ringforms-obundet antar som en guldring).
7. Den materiella kroppens delar är icke-identiska och separata (d.v.s. upptar inte samma plats), likväl anses ett och samma ”jag” samtidigt befinna sig på icke-avstånd från dem samtliga, och därmed befinna sig på flera olika platser samtidigt. Likaså är sinnets (den mentala kroppen) delar (i form av tankar, känslor, förnimmelser) icke-identiska och separata, men ett och samma ”jag” anses befinna sig på icke-avstånd från dem samtliga.
8. Då varken materiella eller mentala delar kan befinna sig bortom sig själva kan det inte vara via dessa (d.v.s. via något materiellt eller mentalt) som ett och samma ”jag” befinner sig på icke-avstånd från dem samtliga. Det vill säga: detta ”jag” kan varken vara något materiellt eller mentalt, och ej heller en mix av dem båda.
9. Objekten som förnims (uppfattas) under vakentillståndet skiljer sig åt från varandra på grund av sina egenheter, men Medvetenheten via vilken objekten förnims skiljer sig inte åt, utan förblir oföränderligt en och samma homogena Medvetenhet tvärs igenom. Med objekt menas både materiella objekt (såsom stolar, händer, blod, moln, stjärnor etc.), liksom mentala objekt (såsom tankar, känslor, förnimmelser, idéer etc.).
10. Likadant är fallet under drömtillståndet. Objekten upplevs i detta fallet som flyktigare än objekten som upplevs under vakentillståndet (vilka har en skenbar permanens), men Medvetenheten förblir lika oföränderligt homogen.
11. En individ som precis vaknat upp från djup drömlös sömn minns medvetet sin avsaknad av upplevda objekt under det tillståndet. Återkallelse består av objekt som tidigare upplevts. Alltså är även ingentingheten under djup drömlös sömn ett slags medvetbart objekt (något som äger kunskapsvärde). För att ens slutleda/referera till ingentinghet måste en direkt bekantskap med ingentinghet vara fallet.
12. Medvetenheten under djup drömlös sömn skiljer sig helt klart från ingentingheten (ty ingentingheten kan inte medveta sig själv), men inte från sig själv, utan förblir lika oföränderligt homogen som under vakentillståndet och drömtillståndet. Då ingen personlighet upplevs under djup drömlös sömn står det klart att Medvetenhet inte tillhör en person, utan är alltigenom opersonlig.
13. De tre tillstånden kan varken medveta sig själva eller varandra, men en och samma tillståndsunderliggande, tillståndsöverskridande och därför i-sig-själv tillståndslös Medvetenhet genomsyrar dem samtliga, och existerar helt oberoende av dem.
14. Den skenbart medvetna personen under vakentillståndet (liksom dess avatar under drömtillståndet) fungerar likt den skenbart självlysande månen. Solskenet illuminerar månytan och månen (med dess diverse egenheter) tycks självlysande. Likartat genomsyrar Medvetenheten ett visst individuellt kropp-sinne-komplex (med dess diverse egenheter) och en viss person tycks medveten.
15. Precis som en dator, i sig själv icke-elektrisk och utan att någonsin i sig själv bli elektrisk, enbart fungerar via elektricitet, så fungerar sinnet, i sig själv medvetslöst och utan att någonsin i sig själv bli medvetande, enbart via Medvetenhet. Månen blir aldrig självlysande oavsett hur länge och starkt solen bestrålar dess ljusreflekterande yta. Att tro, när datorn processar en fil, att elektricitet processar en fil, och därtill att filens innehåll är elektricitets karaktär, är att vara offer för okunskap. På samma sätt, att tro, när sinnet uppvisar stor oro, att Medvetenhet uppvisar stor oro, och därtill att stor oro är Medvetenhets karaktär, är att vara offer för stor okunskap. Enbart korrekt kunskap (assimilerad via direkt själv-undersökning ihop med logiskt tänkande) kan utplåna okunskap. Det Gränslösa kan varken nås eller produceras, men det är möjligt att inse din sanna gränslösa identitet. Det Gränslösa är oundvikligt.
***
Visuell form uppfattas och ögonen är dess uppfattare. Ögonen uppfattas och sinnet är deras uppfattare. Sinnet, med dess modifikationer, uppfattas och Ren Medvetenhet är dess uppfattare. Men Ren Medvetenhet kan inte uppfattas.
De visuella formerna skiljer sig åt från varandra tack vare sådana distinktioner som blå, grön, rund, smal, etc. Däremot förblir den ögonbaserade synförmågan som uppfattar dem en och samma.
Sådana olika ögon-egenheter som blindhet, närsynthet, skarpsynthet, trötthet, torrhet, etc. är sinnet förmöget att uppfatta tack vare att det (sinnet) är en enhet. Detta gäller även för saker som sinnet uppfattar via öronen, näsan, tungan, huden, etc.
Ren Medvetenhet illuminerar sådana olika mentala fenomen som begär, avsmak, glädje, sorg, tankar, intuitioner, etc. tack vare att Ren Medvetenhet är en dellös enhet.
Ren Medvetenhet varken framträder eller försvinner, ökar eller minskar; ej heller är det på något vis påverkbart. Varande själv-illuminativt (till sin natur illuminativt) illuminerar det allt annat utan hjälp. Allt framträder inför Ren Medvetenhet, men Ren Medvetenhet kan inte framträda, liksom en kniv inte kan skära sig själv.
Månen tycks självlysande tack vare reflekterandet av solens illuminans, solens fördoldhet (från den synliga delen av himlen), samt framträdandet av månens egenheter. På samma sätt tycks jag-uppfattningen (själv)medveten tack vare sinnets reflekterande av Ren Medvetenhets illuminans, Ren Medvetenhets fenomenella fördoldhet, samt framträdandet av sinnets olika egenheter och konceptuella-emotionella associationer.
Via ett och samma sinne alstras
uppfattningarna ”jag” och ”inte jag”,
liksom via ett och samma sinne
höger och vänster utstakas.
Är sinnet mer höger än vänster?
Är sinnet mer ”jag” än ”inte jag”?
Taget i sin omedelbara helhet är sinnet varken vänster eller höger eller i konflikt med något av dem,
liksom sinnet - taget i sin omedelbara helhet - varken är ”jag”
eller ”inte jag”eller i konflikt med något av dem.
Ta hela verkligheten i dess omedelbara helhet. Eller inte. I vilket fall detsamma.
Om två saker kan särskiljas så är de inte fundamentalt olika, men olika ”aspekter” hos ett och samma underliggande, samt överskridande, substratum via vilket de kan särskiljas. Tingheten under vakentillståndet kan särskiljas från ingentingheten under djup drömlös sömn; alltså är de inte fundamentalt olika, liksom skumfrustande vågor och frånvaron av vågor under stiltje inte är fundamentalt olika, men olika ”aspekter” hos ett och samma våg/stiltje-underliggande och överskridande vatten. Varken tinghet eller ingentinghet är illuminativa, men båda kan särskiljas tack vare Medvetenhets illumination. Ingentingheten under djup drömlös sömn är inte en frånvaro av Medvetenhet (liksom frånvaron av vågor inte är en frånvaro av vatten), men är en Medvetenhet om frånvaro (d.v.s. frånvaron av tinghet).
Precis som yttre rymdens svarta partier,
fastän framstående som mörka
är fulla av ljus, osynligt tills det reflekteras,
så är ingentingheten under
t.ex. djup drömlös sömn
full av medvetenhet, ”osynligt” tills det
”reflekteras” av någon
tanke, perception, känsla.
***
Det finns ingen upplevare. Betänk följande:Vad, specifikt, är det som upplever?
Låt oss ta fysisk smärta som ett exempel; mer specifikt klämmandet av ett finger.
Själva fingersmärtan i sig upplever ingenting, kan inte etablera en upplevare.
Medvetenheten som innebär medvetenhet om fingersmärtan upplever ingen smärta, kan inte etablera en upplevare, liksom solen enbart illuminerar vad den avslöjar med sitt ljus, och inte kan tillskrivas egenskaperna hos det som den illuminerar. Medvetenhet är oföränderligt, homogent och oberört, som en spegel av sina speglingar (trots icke-avståndet mellan spegeln och dess speglingar).
Kroppen är medvetslös ”materia” och upplever ingen smärta, och kan inte etablera en upplevare.
Övertygelsen av att fingersmärta upplevs upplever ingen smärta, och kan inte etablera en upplevare.
Tankarna kring fingersmärtan upplever ingen smärta, och kan inte etablera en upplevare.
Konceptet av en upplevare upplever ingen smärta, och kan inte etablera en upplevare.
Aggregatet av fingersmärta, medvetenhet, övertygelse, etc., upplever ingen smärta, kan inte etablera en upplevare, men fungerar likt en oundersökt rökridå som samtidigt döljer och upprätthåller antagandet av en upplevare. Sök igenom rökridån och ingen upplevare kan hittas!
Vad innebär det överhuvudtaget att uppleva? Att något framträder (”subjektivt”, som ”upplevelse/det-som-upplevs”) och påverkar/förändrar någonting (en upplevare).
Upplevareskap kräver medvetenhet + påverkbarhet/föränderlighet, men medvetenhet (som är den enda medvetna faktorn) är oföränderligt/opåverkbart av det-som-medvets, och det som framträder som medvetandeinnehåll/det-som-medvets - fastän föränderligt/skiftande - är medvetslöst.
Medvetenhet är lika opersonligt och formlöst som rymd, som tystnad, som ingentinghet. Den skenbara uppfattningen - framträdande via och inför Medvetenhet - av en upplevande personlighet är ett opersonligt upplevarelöst fenomen (oseparerbart från Verkligheten som enhetlig helhet). Det-Som-Är saknar inget, kan inte undvikas.
